Jag upptäckte Mötley Crüe i min glada ungdom under 80-talet och jag har ”avgudat” dem sedan dess.

Året var 1984 och när jag åkte till Stockholm för att se Iron Maiden kunde jag inte tro att det var sant: Mötley Crüe skulle vara förband! Jag menar hur coolt är inte det?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är helt klart den bästa konserten jag någonsin har varit på och jag håller med Christian Dahlgren om nästan allt som han skriver i sitt inlägg (se nedan).

Och för ett par dagar sedan såg jag The Dirt på Netflix och jag är fortfarande helt tagen. Mäktigt och dokumentären är ett måste för alla Mötley Crüe fans där ute.

Faktum är att den var så bra att jag har köpt Kindle-versionen av boken som dokumentären är baserad på och jag kommer att se dokumentären åtminstone en gång till.

” Jag var mest intresserad av förbandet Mötley Crüe. Och visst, jänkarna med Vince Neil i spetsen levererade ett strålande set. Men sedan…
Jag har aldrig blivit så överkörd i hela mitt liv. Ljuset släcktes, ur mörkret hördes Winston Churchills mäktiga stämma: We shall go on to the end, we shall never surrender. Blixtar, dunder, pang! Ut på scenen studsade sångaren Bruce Dickinson med basisten Steve Harris vid sidan och öppningslåten Aces High förvandlade stället till en enorm kokande gryta. ”

– Citat taget ur blogginlägget Iron Maiden – vinnare då som nu av Christian Dahlgren